Så många gånger, som jag kallats känslosam.
Så många gånger, som jag inte velat känna.
Men när jag inte tillåter känslorna, känns jag och nuet platt, torrt och fattigt.
Och när jag tillåter känslorna, känner jag mig levande och rik.
JAG ÄR KÄNSLORIK.
Vissa händelser och upplevelser skakar om en på ett omvälvande sätt och förändrar en i grunden. För flera år sedan trivdes jag bara delvis i mitt eget hem. Jag kunde i viss mån slå mig till ro och känna en hemmakänsla, och samtidigt längtade jag någon annanstans, efter en boplats någon annanstans. En plats att stanna på under en lång tid. Under denna period av sökande efter mitt bo kom jag till en plats som kändes väldigt hemma, trygg och självklar. En plats som var någon annans hem. Det väckte en mixad känsla i mig av lugn och rädsla. Tänk om jag skulle hitta en plats där jag skulle vilja boa in mig och stanna, och det visade sig redan vara någon annans hem. Tanken var svindlande. Tänk om jag blir utan. Tänk om min längtan inte blir uppfylld. Tänk om jag måste leva med den där rastlösheten som jag levt med hela mitt liv mer eller mindre. Den där rastlösheten som många pratat om i negativa termer, och som långsamt och obemärkt hade blivit min egen idé. En idé om att jag måste och kan tämja den. Men tänk om rastlösheten också kan vara något positivt? En sund och stark drivkraft till förändring, utveckling och utforskande.
Poeten Kahlil Gibran uttrycker det vackert i sin bok Profeten.
”Men, ni barn av rymd, ni som känner rastlöshet i vilan, ni ska varken fångas eller tämjas. Ert hus ska inte vara ett ankare, utan en mast. Det ska inte vara en glänsande hinna som täcker ett sår, utan ett ögonlock som skyddar ögat. Ni ska inte tvingas fälla ihop era vingar för att komma genom dörrar eller tvingas böja era huvuden för att inte slå i taket, och inte heller frukta att andas av rädsla för att väggarna ska spricka och rasa. … Och fastän magnifikt och strålande, ska ert hus inte bevara er hemlighet eller rymma er längtan. Ty det som är gränslöst inom er är i himlens boning, vars dörrar är morgondimman, och vars fönster är nattens sånger och tystnader.”
Ofta finner jag både tröst och kommer i djupare kontakt med min längtan när jag läser Gibrans texter. Så jag lever kvar med rastlösheten i mig än idag, även om jag idag trivs fantastiskt i mitt nuvarande hem. Och samtidigt kan en oerhört stark längtan mullra i mig om ett hus i den orörda naturen, nära ursprunget i mig och runtomkring. Och jag är ok med det. För jag vet att det aldrig är antingen eller, utan alltid både och.
